De tar nästan aldrig slut. Knopp efter knopp efter knopp. Det börjar i mars april med knoppiga penseer och sedan fortsätter det hela långa härliga säsongen. De vittnar om att något nytt är på gång. En ny blomma, en ny färg ska ta plats i trädgården och liva upp den för några dagar eller kanske flera veckor. Just nu knoppas rosorna, pionen, hallonen, astillben, kaprifolen och klematisen.
Jag har ofta önskat att allt skulle blomma hela tiden. Hela sommaren. Några sorter är så vackra och doftar så gott att det ibland känns som om jag inte riktigt hinner med att njuta. Syrenen och brudslöjan blommar ju över på en vecka och en enda regnskur kan drastiskt förkorta livet på pionblommorna ... Men jag börjar sakta inse (åldern ni vet)  att det faktiskt är blommornas hela livscykel som är fin, från spänstiga knoppar till senhösten när frosten gnistrar i de höga bruna gullriset och med den insikten känns det lite lugnare. Hur var det Jojo Moyes skrev ... "Det ligger något mirakulöst i naturens obändiga vilja att överleva och återuppstå efter varje sträng vinter..."

Naturens kretslopp, det är så det ser ut och det gäller att ta vara på varje stund. I allt. Både vad gäller blomknoppar, regnskurar, bra och dåliga dagar, vardagsglädje och obetydliga vardagsbekymmer.
Pionknopp nu när kvällssolen ska torka upp efter senaste regnskuren.
Den vita astillben ska snart blomma på höga stänglar.
Kaprifolen gapar stort och färgglatt.
Snart blommar den här röda pelargonen.
 Klematisen börjar vira in sig i klätterrosen Flammentanz och snart slår blommorna ut.
Den här lilla buskrosen Mozart är full av knoppar. Den remonterar och blommar om och om igen.